Varg i spåren

Idag lyste solen oundvikligt och mamma var så glad och kärleksfull, ledvärk och knäexplosioner till trots. När hon sen fått i sig sin morgonmedicin var visst allt väldigt underbart.
Vi satt och tittade på hur hon fyllde termosen med kaffe och packade ned en smörgås och karameller i sin lilla ryggsäck och sedan bar det iväg.

Inte speciellt långt hann vi innan granngubben som alltid visslar, kom och sa att det så sent som för bara några timmar sen gått varg här hemma!
Jag å lillsyrran reste ragg som värsta vakthundarna å blåste upp oss så pass att mamma tittade på oss och frågade om vi fått påssjuka. Bah!
Vi ska vakta mamma från vargen vi!

Vi tog oss till ett öppet gärde, mamma trillade ihop på en nedfälld gran, drack lite kaffe, slängde till oss lite karameller och halva sin macka.
Vi stod som på helspänn efter vargen, jag lurade Tequila att hålla utkik så jag fick hennes karameller, hihi..!

"Ingen paniko morsan, vi vaktar dig för gråben".

Min glasklara blick sa allt.
Mamma talade därefter om att hon inte alls var rädd för egen del och det nog borde vara vi som skulle vara rädda för Zeke om han kommer.

Alltså...vad tror hon om oss egentligen??! Vi är ju värsta krigarna!
Ja...eller jag är i allafall värsta krigaren. Tequila är mer narr. Eller...hon är bara narr. Jättenarr!

Hem kom vi utan att möta varg i spåren och nu ligger vi i varsin ände av huset och håller koll.

Hej å puss!

/Cheyenne - indianhunden som krigar